För ett litet tag sedan blev jag erbjuden att skriva för Genusdebatten som ordinarie skribent, ett uppdrag jag inte kunde låta bli att ta på mig! Som en följd vet jag inte hur ofta jag kommer att uppdatera den här bloggen, då jag har en krypande känsla av att ni som lyckas leta er hit till min avlägsna vrå redan är stammisar där. Kanhända slänger jag upp kortare och mer ogenomtänkta tankar och funderingar här tillsvidare.
I vilket fall, leta er vidare till Genusdebatten om ni vill höra mer om vad jag har att säga!
Jag satt just och tänkte att det var dags för lite humor, så jag gjorde en kort serie-stripp. Den är väl kanske inte heltäckande och ger förmodligen inte en helt rättvis bild av historien, men så får man göra om man vill skratta lite.
OK, ett tillägg flera dagar efter publicering, för att lägga till en länk till JBs blogg. Jag tycker att den passade så bra in i det här lilla inlägget med temat ”humor”. JB är rolig!
Låt oss fundera en stund på sambandet mellan fossila bränslen och kvinnokampen.
Lite förenklat kan vi säga att det finns två produktionssfärer, där den ena är vad vi brukar associera med produktion, nämligen produktionen av varor och tjänster som fördelas i samhället genom försäljning på marknaden. Den andra är produktionen av nästa generation, där nya människor blir till genom graviditet och omsorg. Dessa produktionssfärer kan inte existera utan varandra och förr i världen delades ansvaret för dessa sfärer mellan könen på grund av könens respektive biologiska begränsningar.
För ungefär två hundra år sedan inleddes en mycket intressant ekonomisk omställning där introduktionen av fossila bränslen i kombination med maskiner drastiskt förändrade produktionsmedlen inom båda sfärer. Inom produktionen ersattes muskelkraft i stigande grad med kraften ifrån traktorer, gödningsmedel, CNC-maskiner, bilar och så vidare. Automatiseringen inom ”människoproduktionen” dröjde lite längre, eftersom den processen är svårare att automatisera på ett vettigt sätt. När elektriciteten slog igenom uppfanns dock en rad verktyg som radikalt förändrade även den produktionen. Till exempel rinnande varmt och kallt vatten, el- och gasspisar, dammsugare, hushållsassistenter, tvättmaskiner och torktumlare, för att nämna några. Därtill kommer konsumtionsvaror ifrån produktionen, såsom engångsblöjor, hushållspapper och så vidare.
Hela den utvecklingen byggde på billig energi utvunnen ur fossila bränslen och ledde till att dom begränsningar som tidigare hållit kvinnor ifrån storskalig inblandning i produktionen övervanns, samtidigt som automatiseringen i hemmet frigjorde många av dom arbetstimmar kvinnor annars investerat i hemmet.
Plötsligt uppstod i samhället en stor tillgång på outnyttjad arbetskraft som dessutom kunde investeras i produktion, varpå tidigare könsuppdelning löstes upp och en ny norm infördes på bred front. Med könssegregeringen i produktionen i upplösningstillstånd krävdes också en upplösning av den rättsliga och sociala könssegregeringen. Dom som stod för artikuleringen av dom kraven vad första vågens feminister, suffragetterna.
Med detta i åtanke blir det absurt att påstå att kvinnors ”frigörelse” från produktionen av nästa generation helt är feminismens verk. Det är produktionsmedlen som möjliggör (och begränsar) vilken kultur och vilka normer som kan råda. Att det är män och våra vanor som skadar miljön blir lika löjligt, det är vår konsumtionsekonomi och vår ekonomis beroende av fossila bränslen som är skadlig. Det vill säga, samma ekonomi som suddat ut könssegregeringen inom produktionen.
”Feminismens landvinningar” är beroende av dom fossila bränslen och dom maskiner som utvecklades av män för att försörja kvinnor.
Låt oss därför hoppas att vi kan finna en realistisk ersättare och det helst innan vi blir tvungna att återinföra muskelkraft som produktionens energikälla, för i det läget kommer könssegregeringen av nödvändighet att återinföras. Mitt hopp är att vi kan lösa det problemet samtidigt som vi inser att bara för att det är möjligt och tillåtet att ta på sig vilken roll man vill, så betyder det inte att viljan att ta olika roller kommer att sprida sig jämt över populationen.
För att driva en hållbar jämställdhetspolitik behövs en storsatsning på nya energikällor. Hade MP ”bara” släppt den feministiska anti-jämställdhetspolitiken hade dom kunnat driva politiken för tvåtusentalet.
Här kommer inlägget i videoformat, för den som är intresserad.
Spana även in Ninnis senaste inlägg på GenusDebatten!
Dagens låt är ifrån ett nytt favoritband, Bourbon Boys!
…men inte av den anledningen som Frida verkar tro.
God kväll.
Tidigare idag läste jag ett inlägg på FI Kronobergs blogg, skrivet av signaturen Frida RS. Frida lyckas sätta fingret på ett riktigt allvarligt problem som jag hemskt gärna skulle lösa. Faktum är att jag redan försöker, genom att skriva den här bloggen.
Frida motiverar ett förslag om feministisk ”utbildning” i förskolan med följande:
”För att folk som uttalar sig högljutt och stoltserar med att vara antifeminister, är så fruktansvärt dåligt pålästa och faktiskt inte har någon större aning om vad fan de pratar om.”
Det Frida, helt riktigt, identifierar som bristfällig kunskap om feminismen, är missuppfattningen att feminister är ute efter att inte raka sig under armarna, rapa och så vidare. Feminism handlar inte om att motivera ett udda utseende. Feminism är inte en subkultur för kvinnor med bristfällig hygien. (Nu är inte givna exempel fråga om bristfällig hygien i sig, men det är den generella uppfattningen jag tror att Frida avser.)
”Det finns feminister som väljer att ta över alla stereotypa mansnormer, såsom att låta bli att raka sig, sitta bredbent, rapa öppet och högt, etc. (Notera att jag tycker att det här med att bryta normer är helt fantastiskt, men problemet ligger i att alla tror att om en är feminist så måste en ha hår under armarna, vilket inte stämmer. Däremot står en som feminist för att alla som VILL ha hår under armarna ska få ha det, och den som vill raka sig ska få göra det.)”
Som (i stort sett) alla aktiva icke-feministiska bloggare som jag läst och alla icke-feministiska aktivister och debattörer vet, så är det inte det som är problemet. Faktum är att hur andra människor väljer att frisera sig, klä sig och ventilera mag- och tarmsystemet inte är mitt problem, med vissa undantag och begränsningar för ventilationen.
”Well, one of the reasons I’m an anti feminist, is because everything that I read that comes from feminists is backwards, it’s wrong, it’s upside down. And I just want to clarify, that I don’t consider feminism to be a movement for equality. I don’t consider it to be a goal, or, you know, a set of goals. I consider it to be a set of hypotheses – not even theories. Right. Hypotheses that are unfalsifiable. That are as predictive of what is going to happen, as a coin-toss”
Problemet som vi som debatterar ämnet har med feminismen är inte det uttalade målet om jämställdhet. Vårat problem är inte att kvinnor i vår omgivning ”blir fula”, eller något motsvarande banalt nonsens som inte har med oss att göra. Vi anser att det feministiska tankegodset, det vill säga den feministiska omvärldsuppfattningen, inte stämmer överens med verkligheten. När en människa föreslår en åtgärd för att lösa ett problem så bygger det på ett antal antaganden. Att något är sant, att detta är oönskat, samt att den föreslagna lösningen (som bygger på att ett antal andra antaganden stämmer) kommer att råda bot på det man antagit varit sant och menar är oönskat.
Det är i alla dessa att som icke- och anti-feministers uppfattning skiljer sig ifrån feministers. Målet ”jämställdhet” skriver vi under på. Istället är det vad feminister anser är jämställt, hur feminister anser att världen ser ut, varför feminister menar den ser ut som den gör och vad feminister föreslår för reformer som är problemet.
Problemet är (lite kortfattat och med exempel på motargument):
Att feminismen menar att nivån av jämställdhet i ett samhälle kan mätas i procentuell närvaro i olika sektorer
Att feminismen utgår ifrån 1700-talsidén om att människans psyke är frikopplat ifrån det sexuellt dimorfa organet där processen äger rum
Att feminismen antar att samhället är skapat av män, för män, på kvinnors bekostnad
Att feminismen anser att män behöver omskolas, gärna innan dom är gamla nog för att ha utvecklat sitt kritiska tänkande
Jag anser alltså, i likhet med Frida, att det är ett problem när folk inte förstår vad feminism är. Utan kunskap om vad som är feminism så kan inte ideologin bemötas och utan förståelse för genus hänfaller man lätt till reptilhjärnans emotionella tankefälla – traditionalismen.
På samma sätt är det viktigt för debatten att feminister begriper att vår kritik inte handlar om någon upplevd ”rätt” att få spana in vältränade rumpor i yogabyxor.
Det har pratats en del försvarspolitik under den senaste tiden, vilket kanske inte är så konstigt med hänsyn till den säkerhetspolitiska situationen i östra Europa. Under den senaste veckan har även uppstickarpartiet FI tagit ton och argumenterat för sin uppfattning att Sverige inte behöver kunna försvara sig emot yttre hot. Jag ska ärligt säga att jag inte lusläst hela debatten, men ett visst försvarsintresse när jag ju. Därför tänkte jag slå ett slag i saken och bemöta FIs senaste debattartikel. Ett mer försvarsinriktat svar har redan publicerats som gästinlägg hos Wisemans Wisdoms, en blogg som jag rekommenderar för den försvarsintresserade.
Katerin Mendez från FI skrev som sagt en debattartikel på Nyheter24 igår (140625) där hon förklarar FIs ställningstagande i försvarsfrågan. Den är en ganska kort sak så ta er tid att läsa den, jag kommer här att skriva som om ni redan läst den.
Deras argument är alltså:
Krig kommer inte att ske mellan nationer i vårt närområde, på grund av ekonomiskt beroende länderna emellan.
Det bedrivs ett internationellt krig mot kvinnor.
Därför bör säkerhetspolitiken byta inriktning från att handla om försvar från yttre hot och istället handla om polisiärt arbete och kulturell omskolning av män.
I korthet skriver Mendez att FI inte ser det som troligt att konflikt mellan nationer kommer att ske i vår närmaste omvärld. Istället menar hon att säkerhetsbegreppet ”utvidgats” till att handla om individers trygghet i sina respektive samhällen, snarare än samhällens säkerhet sinsemellan. Vad FI inte verkar förstå så står det inte i motsättning till varandra, eftersom konflikter utgör den yttersta konkurrensen mellan olika samhällen. Kriget är politikens yttersta vapen. Vill vi inte bli styrda av andra politiker än dom vi själva valt måste vi ha förmågan att med vapenmakt försvara vårt samhälles integritet. Det gäller även om dom politiker vi valt kommer ifrån FI.
FI föreslår att vi ska reducera vår försvarsförmåga till förmån för våldsförebyggande arbete och ”positiv samhällsutveckling”. Det preciseras inte i artikeln exakt vad som skulle utgöra en ”positiv samhällsutveckling” eller vad för ”våldsförebyggande arbete” FI vill driva, men det vet vi ju redan. Det är ju oss onda män det är fel på, så samhällsutvecklingen måste bli mer feministisk och våld förebyggs genom att tvinga oss till omskolning. Det lär bli fråga om just någon form av tvång, vilket ju som bekant är våld, om ej nödvändigtvis fysiskt.
Det är djupt obehagligt att FI försöker sätta agendan i säkerhetspolitiken, genom att göra ”mäns våld mot kvinnor” till en säkerhetspolitisk fråga och försvarsförmågan till en ickefråga. Vill det sig riktigt illa så lyckas dom att sno åt sig även den här frågan, så att alla som vill att vi ska kunna försvara oss blir kvinnohatare. En sådan sak skulle ju vara typiskt svenskt i händelse av Peak Oil eller global uppvärmning, något som mycket väl skulle kunna leda till politiska konflikter om resurser i vårt närområde. Vi har liksom en historia att alltid nedrusta precis innan storkonflikter.
Mendez rabblar upp en massa saker som att fler kvinnor dött i ”kriget mot kvinnor” än vad som dött i krig under 1900-talet. Finns det någon som vet vad hon snackar om? Vad räknar hon som ett offer för ”kriget mot kvinnor” egentligen? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om dom räknar samtliga kvinnor som dött alls, eftersom patriarkatet. Detta trots att män lever kortare liv än kvinnor. Wow, vi män måste vara riktigt urusla på att kriga.
Ärligt talat så tror jag helt enkelt att FI ser försvarsbudgeten som ett kassavalv där Gudrun i falsk Robbin Hood-stil bryter sig in och tar från dom onda männen och ger ”tillbaka” till den goda feministiska rörelsen.
Lede FI har talat.
(Kunde inte låta bli)
Hela artikeln bygger såklart på FIs syn på män, maskulinitet, strukturer, patriarkat och resten av alltihopa, men jag är för matt för att orka dra hela den biten igen.
Låt dagens låt bli en påminnelse för dom som tror att en förmåga att stå emot politiska påtryckningar utifrån är onödig.
Jag har arbetat en hel del det senaste, så tyvärr tog det mig några dagar att reagera på vad Ann Heberlein skrev i DN den 26e.
I korthet kan man beskriva hennes text som en beskrivning av fascismen som maskulin, där den starke har rätt över den svage. Hon citerar Nietzsche och skriver att det är ”omanligt att ömka andra och tycka synd om de svaga”. Därefter använder hon den beskrivningen för att upphöja F! till fascismens motpol.
Innan jag drar igång vill jag bara nämna att jag inte är en expert på fascism, men det är inte där jag vill lägga tyngdpunkten heller.
Jag är beredd att till del instämma i hennes beskrivning av fascismen. Det är en ideologi där grupper och individer tar sig rätt över dom som är svagare. Som ideologi hyllar den dock enligt min erfarenhet både manlighet och kvinnlighet, fast håller samtidigt könen starkt separerade.
I hennes text utläser jag främst två huvudargument som hon vill framföra. Det första blir som mest tydligt när det ställs bredvid det andra.
1. Den fascistiska ideologin är politiserad manlighet, där den starke har rätt över den svage och där inget utrymme finns för omtanke om andra.
Att det skulle vara manligt att skita i dom som är svaga och i behov av hjälp är nog den värsta lögnen jag hört på länge.
Tvärt emot vad Ann skriver så är den centrala biten i manlighet villighet till självuppoffring till fördel för dom svaga. Styrka hyllas i den grad som den används för att försvara andra. Det är alltså inte styrka i sig som gör en man manlig i andra mäns ögon, det är hur han använder den styrka han har. Visst kan styrka i sig ses som en positiv egenskap, eftersom den ger mannen stor potential till goda gärningar, men den upphör att vara mannen till fördel i andra mäns ögon samma sekund som den används fel. Nästa gång du ser en man hyllas som manlig, se efter om han hyllas för sin styrka eller om han hyllas för hur han använder den.
På samma sätt som det ses som manligt att hjälpa andra ses det också som ett misslyckande att vara i behov av rent altruistisk hjälp. (Den reciproka altruismen i en vänskaplig relation är något annat). Vi gillar helt enkelt inte att vara andra till last och vi gillar verkligen inte att behöva lägga ner massa energi på att hjälpa någon som inte kan hjälpa oss när vi behöver det, men vi gör det ändå.
Nu kan det tänkas att Ann har fått någon alldeles fantastisk utbildning i fascism, men när jag studerade på högstadiet fick vi veta att exempelvis nazisterna i Tyskland lyckades knyta frustrerade män till sig genom att beskrivajudar som en grupp människor som använde sin (ekonomiska) styrka för att sko sig på andra. Tyvärr lyckades dom lura en stor del av befolkningen och fick i det arbetet hjälp av urgamla myter och vanföreställningar om judar och judendom, men min poäng är att dom aldrig kunnat knyta till sig andra än rent psykopatiska män utan att först ha spunnit ett så kallat hotnarrativ (eng ”threat narrative”). För att få ickepsykopatiska män att ansluta sig till rörelsen var man tvungen att utmåla ”kampen” som en kamp mot starka förtryckare som använde sin styrka för att sko sig själva på andras bekostnad.
Ett hotnarrativ är när en person eller en grupp av personer (sagesmannen) reducerar allmänhetens uppfattning om målgruppens sårbarhet och samtidigt höjer allmänhetens uppfattning om målgruppens styrka, agens och illvilja emot sagesmannen. Samtidigt reducerar sagesmannen allmänhetens uppfattning om sin egen styrka, agens och illvilja emot målgruppen och höjer allmänhetens uppfattning om sin egen sårbarhet.
Såhär går det till.
Hyperagens: Målgruppens agens höjs över sagesmannes agens. Målgruppens våld mot sagesmannen beskrivs som fruktansvärt, systematiskt och är ett naturligt uttryck av målgruppens inneboende egenskaper.
Hypoagens: Sagesmannes utsatthet för målgruppen understryks så ofta det går. Sagesmannens våld mot målgruppen sopas under mattan som varande den svages motstånd mot den starke. Den starka målgruppen är ju så stark att den svage sagesmannens våld knappast kan skada målgruppen, varvid det ofta beskrivs i humoristiska ordalag. Budskapet blir att målgruppen inte upplever våld och smärta på samma sätt som sagesmannen.
Borgifikation: Målgruppen antas (i princip) ha en svärmmentalitet, där en individs illgärningar beskrivs som hela målgruppens illgärning. Målgruppen har en långt gången konspiration emot sagesmannen, där hela målgruppen agerar koordinerat för att behålla sin makt över sagesmannen. Om en individ i målgruppen har stora tillgångar, så beskrivs hela målgruppen som ägare av tillgångarna.
Avhumanisering: Målgruppen beskrivs gärna som ociviliserad och oförmögen att göra någonting rätt utan sagesmannens goda inflytande. Målgruppen styrs av instinkt, lust och djuriska drifter, i kontrast till sagesmannes civiliserade rationalitet. Målgruppen utmålas som byfånen som alla ska skratta åt.
Tillskrivande av värde: Målgruppens värde kommer ur målgruppens handlingar. Individer ur målgruppen tillskrivs värde om dom själva producerar värde åt sagesmannen. Sagesmannen å andra sidan har ett medfött värde, oberoende av sagesmannens handlingar. Sagesmannens goda handlingar är medfödda kvaliteter, målgruppens goda handlingar är sagesmannens goda inflytande.
Hat: Målgruppen uppges hata sagesmannen, helt utan god anledning och oberoende av sagesmannens gärningar gentemot målgruppen. Sagesmannen är helt besatt av detta upplevda hat och anser att detta hat är en illgärning i sig. Sagesmannes hat gentemot målgruppen är dock förståeligt, rent av rationellt och konstruktivt, med hänsyn till tidigare punkter.
Motstånd mot hotnarrativet: Att påtala sagesmannens försök att spinna ett hotnarrativ gentemot målgruppen utmålas av sagesmannen som målgruppens våld mot sagesmannen. Att kritisera sagesmannens upplevda hotbild upplevs av sagesmannen som ett hot i sig och kan därmed avskrivas.
Detta gör att allmänheten inte visar medlidande eller förståelse för målgruppens utsatthet, svaghet eller smärta, eftersom målgruppen nu associeras med hot. När en man övertygas om hotnarrativets äkthet kommer han att använda sin styrka för att försvara sagesmannen gentemot målgruppen.
Ann identifierar helt riktigt fascismen som en fruktansvärd ideologi, men hon förstår skvatt inget om manlighet.
2. Feminism är politiserad kvinnlighet, där omtanke om andra är det centrala budskapet. Sålunda är F! per definition motsatsen till förtryckande ideologier.
Feminismen skiljer sig ifrån fascismen på många punkter, men den stora skillnaden är sagesman och målgrupp.
Hyperagens: Mäns agens höjs till skyarna och mäns våld mot kvinnor anses vara en epidemi. Mäns våld är en inneboende egenskap i manligheten själv, så att beskriva fascism som manlig faller sig helt naturligt. Allt som drabbar en man kan härledas till mannens eget (manliga) agerande.
Hypoagens: Kvinnors utsatthet understryks så ofta det går. Kvinnors våld mot män är den svages försvar mot den starke och används ofta som humoristiska inslag i kulturella verk. Män upplever inte våld på samma sätt som kvinnor; mäns och kvinnors våld är helt väsensskilda. Allt som drabbar en kvinna kan härledas till mäns (manliga) agerande.
Borgifikation: När en man slår en kvinna utövar han sin patriarkala makt, till nytta för alla andra män. Män har en sammansvärjning kallad Patriarkatet, där enskilda individers tillgångar tillskrivs gruppen. Därför är individers våld hela sammansvärjningens ansvar och skulden ligger på hela gruppen och varje individ i gruppen.
Avhumanisering: Män beskrivs som ociviliserade och i behov av kvinnors goda inflytande för att inte hänfalla åt sina djuriska drifter och instinkter. Den typiske mannen utmålas som en blekfet, alkoholiserad, lat, dum, våldsam och en i allmänhet oduglig börda för sin intelligenta, omtänksamma, civiliserade bättre hälft. Män har en omättlig, bestialisk lust, som i kombination med hyperagens, hypoagens och mäns ociviliserade natur leder till en världsomspännande våldtäktskultur.
Tillskrivande av värde: Mäns nytta kommer sig av männens goda handlingar, en man som agerar för kvinnor har ett värde. Män som inte agerar enligt kvinnors vilja utmålas som misslyckade, oönskade och i behov av omskolning. Kvinnor har ett inneboende värde. Kvinnors goda handlingar, omtanke och välvilja är ett uttryck för det feminina, medans mäns goda handlingar är ett uttryck för kvinnors goda inflytande.
Hat: Män hatar kvinnor, helt utan god anledning. Feminister är besatta av detta upplevda hat och anser att det är en illgärning i sig. Kvinnors hat emot män är dock förståeligt, rent av rationellt och konstruktivt.
Motstånd mot hotnarrativet: Att påtala att feminister spinner ett hotnarrativ (eller ens insinuera att enskilda uttalanden om mäns hyperagens, kvinnors hypoagens, borgifikationen eller avhumaniseringen är felaktiva) ses som en attack mot kvinnor och ett uttryck för mäns hat mot kvinnor, varvid kritiken helt enkelt kan avskrivas som utdelad med onda intentioner.
Ann begriper att fascismen är en fruktansvärd ideologi, men hon begriper inte att F! och det feministiska etablissemanget i stort använder sig av samma typ av hotnarrativ för att avhumanisera och idiotförklara män, att tillskriva män agens och illasinnade intentioner samt helgonförklara kvinnor. Vi såg hur det slutade förra gången.
Ann hävdar alltså att den fascistiska ideologin är politiserad manlighet, att feminism är politiserad kvinnlighet och därmed att maskulinitet är ondska och femininitet är det goda.
Skulle detta kunna vara anledningen till att feminister alltid vill bunta ihop ickefeminister med högerextremister? För att dom ser högerextremism som manlighet ”fri” från det goda kvinnliga inflytandet och feminin kontroll?
Jag ser nu att både Lundell och Susanna redan har skrivit om saken, så ta er gärna en titt där också.
Idag hade jag svårt för att bestämma mig för vad jag ville prata om. Först tänkte jag skriva ner mina tankar kring ”åsiktskorridoren” och vad som skulle kunna göras åt den, men sedan lade jag märke till nummer två av Officerstidningen ifrån i år. På framsidan står det:
”Order:
Delta i jämställdhetsarbetet
Sidan 20”
På sidan tjugo läser jag sedan att A9 har en Utvecklingsgrupp-Kvinnor (UG-K) som bland annat arbetar för att lyfta kvinnors karriärer. I artikeln understryker dock regementsförvaltaren att det inte handlar om kvotering.
”Vi vill ha en jämnare könsfördelning, genom hela organisationen och få in fler av det underrepresenterade könet. Men det är alltid kompetensen som styr. Ingen får något bara för att den är kvinna – utan du måste ha kompetensen – och vara kvinna. Kvinnorna själva är väldigt tydliga med att de inte vill ha någon gräddfil, säger han.”
Det hela lämnar mig rent förvirrad, speciellt eftersom artikeln på en och en halv sida inte lyckas beskriva vad tusan UG-K sysslar med, annat än karriärscoachning. Den nämner förvisso att ”samtidigt handlar arbetet på regementet också om att agera i vardagen om någon inte agerar med respekt mot kvinnor, eller andra underrepresenterade grupper”, något som jag i princip inte har något emot om det bara definieras lite tydligare och inte lämnar det hela öppet för ”kränkthet”. Jag har själv träffat kvinnor som, om dom fick sin vilja igenom, hade implementerat en kvinnlig kultur på min arbetsplats. Det som skulle förändras var inte hur männen behandlade kvinnorna, det ”kränkande” var hur vi män umgicks med varandra! ”Usch, ni umgås inte som jag vill!”
Hela artikeln insinuerar att feministisk ideologi ligger i botten för gruppens arbete. Antingen det, eller så är det jag som är överkänslig och cynisk. Tidningen kan läsas här.
Åter till åsiktskorridoren, som ju var det jag egentligen ville prata om. Eller, ptja, så mycket har jag väl inte att säga om den. Den feministiska världsbilden är nästan allena rådande i media idag, men det finns undantag. Undantag som snart resten av media kastar sig över. Det måste verkligen vara tufft att som enskild debattör försöka föra fram sitt budskap där, men jag tror att det förr eller senare är den vägen vi icke-feminister måste gå om vi inte bara vill sitta här på internet och hoppas att korthuset faller av sig självt.
Själv var jag inte med på den tiden då Billing och Ström försökte och jag har inte satt mig in i vad som egentligen hände, men jag kan föreställa mig ungefär hur det gick till. Jag är inte själv intresserad av att sticka ut näsan på det viset och det är inte bara för att jag inte känner mig påläst nog. Det är nog många andra som också känner så, vilket är ett problem, eller ”utmaning” som det heter i Försvaret. Borde vi inte försöka hitta på ett sätt att ta oss an den utmaningen?
Jag fick en (dum?) idé när jag körde bil tidigare idag. Skulle det inte vara enklare att utmana nämnda åsiktskorridor om debattörerna inte stod ensamma? Det borde inte vara omöjligt att samla ihop tillräckligt med föreläsare och deltagare för att hålla någon form av konferens. Har vi uppnått kritisk massa för att kunna skapa en riktig tankesmedja, med fysisk närvaro? En förening eller organisation, kanske hålla en presskonferens? Genusdebatten har redan samlat en del människor, men kanske är det bättre om en sådan organisation är icke-feministisk. Bloggar i all ära, men det behövs mer för att faktiskt påverka, om det är det vi är ute efter.
Det hela kommer såklart att låta pompöst när det kommer ifrån mig, men jag vill slänga ut idén. Jag är inte den mest påläste och jag skulle säkert göra mig själv till åtlöje i en debatt, men det måste gå att hitta något annat för mig att göra, om intresset finns.
Dom senaste dagarna har det varit lite prat hit och dit om en krönika som Jonas Thente skrev på DN (TNR 220801). Nu senast är det Sveland som låter kritiken rinna av sig som vatten rinner av en inoljad gås med regnkläder och paraply. Eftersom jag tillhör Sveriges maktelit tänkte jag hata stackars marginaliserade Sveland lite i det här inlägget genom att bemöta en del saker hon skriver.
”Inte heller begränsade sig hoten till att bara drabba vänsterfeminister som jag själv, utan även andra offentliga kvinnor, nyhetspresentatörer, programledare, modebloggare. Det blev tydligt att hatet skar genom hela det politiska fältet, från vänster till höger. Strukturen blev synlig.”
Sveland undviker effektivt att se det faktum att hat och hot drabbar män i än högre utsträckning, som ju uppdagades ganska snart när det undersöktes.
”Nu sällar sig Jonas Thente (DN 22/4) till de som menar att det är vänsterintellektuella feministers och antirasisters fel att hatarna hatar eftersom hatarna känner sig ‘bortsorterade’ och föraktade. Det är ett resonemang som, förutom den osmakliga skuldförskjutningen, haltar med tanke på att de flesta marginaliserade, fattiga finns inom kvinnodominerade yrken. Varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär. Enligt Thentes logik borde det vara dessa som härjar runt på nätet och skickar ut slumpmässiga hat och hot till alla som i deras ögon tillhör det ‘privilegierade samhället’.”
Det behöver dom inte, dom har ju Sveland som basunerar ut hat å deras vägnar i hela det svenska medielandskapet. Problemet är att när allting alltid utgår ifrån dessa kvinnor så kommer män att känna sig underrepresenterade. I tidigare stycke såg vi hur tydligt Sveland skiter i män och detta är inget hon är ensam om. Det handlar inte om vem som tjänar minst pengar, det handlar om vem som blir smutskastad, demoniserad och skuldbelagd dagarna i ända.
”I dag har vi ett samhälle och ett debattklimat där saker sägs som aldrig skulle ha yttrats för några år sedan. Det är ett samhälle där nazister attackerar fredliga demonstranter i syfte att misshandla och mörda samtidigt som medierna jämställer detta våld med ‘vänsterextremisternas’.”
Jag har ingen aning om huruvida nazisterna hade för avsikt att misshandla och mörda, men det skulle inte förvåna mig. Det ligger i linje med deras ideologi. Detsamma gäller dom AFA-anhängarna dom drabbade samman med.
”En tårtning av Jimmie Åkesson utlöser ramaskri medan nazister får tillstånd att demonstrera på såväl Kristallnatten som 1 maj – i demokratins och yttrandefrihetens namn.”
I en demokrati får man uttrycka sina åsikter och man åtnjuter mötesfrihet. Det gäller även dom som inte har samma åsikter som Sveland.
En attack på en folkvald politiker är en attack på vårt demokratiska system, oavsett politikerns färg.
Vem var det, i det här sammanhanget, som angrep demokratin, Sveland?
Sedan följer två stycken som handlar om en pubkväll som jag inte har någon som helst insyn i, varför jag inte kan bemöta hennes text alls. Hon påstår att hon och hennes vänner (i extremvänstern?) inte alls invaderade eller stormade jämställdisternas möte, utan istället så kom dom dit för att ”prata” och ”förstå”, något som jag håller för mindre troligt med hänsyn till hennes ovilja att visa empati för män. Vidare anklagar hon en man där för att ha skickat hatbrev till henne. Jag vill läsa det brevet innan jag avgör ifall det är hatfyllt eller ej.
Det tydligaste stycket i hela krönikan är också det mest luddiga och insinuerande: ”‘Sveland har råd att inte hata’, skriver Thente. Med all respekt, men Jonas Thente vet inte ett skit om mitt hat eller vad jag har råd eller inte råd att känna eller tänka.”
Sveland insinuerar här att hon inte alls har råd att låta bli att hata. Vem hatar hon, då? Räknas det som näthat när hon hatar på DN.se, eller är det bara när man inte håller med Sveland på bloggar med tio besökare som det räknas som näthat? Eller är det bara när kvinnliga journalister får hatbrev som det räknas? Sveland lutar i sin krönika mot det sistnämnda.
Förövrigt tycker jag att det är obehagligt att höra hur Sveland vill måla upp bilden att dom som inte är Feminister är näthatare. Det skulle inte förvåna mig om det är den sortens icke-feminister som Sveland oftast möter, dessutom ger dom väl ett mycket större intryck. Hennes urval är alltså inte representativt för befolkningen i stort, varför hennes slutsatser också blir helt upp åt väggarna. Hur ofrivillig en sådan tabbe än är och hur lätt den än är att göra, så ursäktar den inte att Sveland ifrån sin maktposition sprider osanningar om sina politiska motståndare. Att hävda och insinuera att alla som tycker annorlunda är kriminella är lågt. Riktigt lågt.
Dick skriver i ett inlägg på Genusdebatten om hur den feministiska kampen blivit kapad av sexisterna i den radikalfeministiska rörelsen. Tanken är att jag ska ge ett förslag på svar till frågan ”hur”, som ställs i inlägget. Dick skriver mycket om sexköpslagen på ett sätt som jag aldrig läst förut och det var en väldigt intressant synvinkel som lyftes fram. Själv har jag inte bestämt mig för vad jag ska tycka om just den saken, varför jag lämnar den därhän i detta inlägg.
I vår evolutionära förhistoria utvecklade vi en drift som kom att tjäna oss väl, nämligen den instinktiva viljan att skydda barn och kvinnor. Om detta har jag skrivit mer ingående i andra hälften av mitt inlägg ”Varför jag inte längre kallar mig för feminist”. För att sammanfatta lyfter jag ut en mening, som är tillräckligt beskrivande: ”Dom grupper av våra förfäder som inte skyddade sina honor kunde slås ut på bara en generation, om en stor del av kvinnorna skulle förgås, eftersom dom hanar som kvarstod inte kunde ersätta honornas reproduktionskraft.” Låt oss här kalla denna för ”ur-normen”.
Fram tills för, i runda slängar, två hundra år sedan levde dom allra flesta människorna under förhållanden som vi idag skulle kalla för vedervärdiga. Det fanns få sätt att utvinna energi att använda för produktion av mat, husrum, värme och handelsvaror. Några av dessa var vindkraft och vattenkraft i diverse kvarnar samt djur som drog plogar och kärror. I övrigt stod människorna själva för en enorm del av den tillgängliga energin, i form av kroppsarbete. Ett samhälle med sådana förutsättningar har inte råd att förvänta sig ett lika stort energiuttag ifrån kvinnor som ifrån män utan att strida mot ur-normen, därför skapade man normer och regler som gjorde män ansvariga för förvärvsarbetet och kvinnor ansvariga för hemmaarbetet. Låt oss här kalla dessa för ”ekonomiska normer”, i brist på bättre fantasi.
När den industriella revolutionen med kraft hade förändrat dom ekonomiska förhållandena i samhället genom att i stor utsträckning ersätta kroppsarbete med maskiner, så föll grunden för dom ekonomiska normer som tidigare rått och fler och fler började önska förändringar. Som i alla större omvälvningar så var det lite skakigt med konservativa krafter som stretade emot, men förändringen var lika ofrånkomlig som den var önskvärd.
Nu kommer vi till min hypotes.
Dom gamla ekonomiska normerna verkade särskilt hämmande på kvinnor som inte fick möjlighet att försörja sig själva direkt genom förvärvsarbete, trots att möjligheten nu fanns. Detta är en orättvisa och argumenten mot detsamma blir därför argument mot orättvisor, vilket dom allra flesta kan skriva under på. Det var den verksamhet som första och åtminstone i viss mån andra vågens feminism bedrev, vilket gör att vi ser den som positiv.
Vad som sedan hände var att tredje (och i viss mån andra) vågen av feminism allt mer högljutt började prata om hur onödig och farlig mannen och maskulinitet är. Det har skrivits kilometervis med texter som berättar för män hur dom ska vara för att skydda kvinnor. Det som vi ser med sin makabra början i SCUM-manifestet är helt enkelt ett försök att instifta nya ekonomiska normer och regler som bättre stämmer överens med ur-normen, alltså instiftande av nya normer för att på ”bästa” sätt utnyttja den nya ekonomiska verkligheten för att skapa trygghet för kvinnor och barn. Med en nästan fullständig avsaknad av en organiserad motpol till kvinnorörelsen (det vill säga, som driver jämställdhetsfrågor ur ett manligt perspektiv) så har detta kunnat eskalera utan att det har blivit synat i sömmarna.
Alltså är min hypotes att allt den feministiska rörelsen de facto har gjort är att den har raserat normer som inte längre är relevanta medel för att upprätthålla ur-normen och försöker nu driva igenom införandet av nya normer för att ta dom gamla normernas plats. Dom gamla normerna ifrågasattes först när dom inte längre gynnade kvinnor, vilket är vitalt att inse när man pratar om normer och jämställdhet. Den feministiska ideologin inte klarar av att ifrågasätta, eller ens föreställa sig, existerande normer som gynnar kvinnor och anser därför att eftersom dom gamla normerna är orättvisa i dagens ekonomi så har dom alltid varit orättvisa. Därför har man även missat ur-normens existens och det man inte känner till kan man inte motverka.
Nu är väl förvisso inte min hypotes särskilt banbrytande, men jag valde ändå att sammanställa mina funderingar kring det hela här i hopp om lite feedback. Dessutom, som Dick skriver, så skadar det inte med lite hälsosam upprepning lite då och då.
Vad gäller radikalfeminismens mans- och maskulinitetshat så är det också en fullt logisk slutsats att dra, om man har en felaktig verklighetsuppfattning att grunda sin uppfattning på. Tror man att det finns ett patriarkat, men inte att kvinnor vare sig är masochister, idioter eller handlingsförlamade återstår bara alternativen att män antingen är lallande idioter eller rent ut psykopater. Se det lite slarviga diagrammet i det här inlägget.
Idag tänkte jag faktiskt inte prata om något som är direkt kopplat till jämställdhet, även om jag anar att man kan dra vissa paralleller. Expressen skriver nämligen 140311 följande i ingressen till en artikel som handlar om förhållandena under Grundläggande Militär Utbildning (GMU) på K3:
”Drömmen om ett liv som svensk soldat förvandlades till en mardröm. Rekryter på K3 i Karlsborg plågades i timmar med vapenövningar, tvingades springa med stenar och befälen sparkade på dem enligt en anmälan till Försvarsmakten.
-Det här kommer inte att upprepas, säger Dag Lidén, regementschef på K3.”
Artikelförfattaren väljer också att nämna skillnaden mellan hur många män och hur många kvinnor som slutat, vilket enligt mig är helt irrelevant såvida orsaken inte har varit särbehandling. Av 196 män slutade 46 och av 12 kvinnor slutade 7. (23% respektive 58%.) Värt att nämna i sammanhanget är att särbehandling sker under antagningsprocessen. Kvinnor som klarar minimikraven antas per automatik, männen får konkurrera med sina testresultat och kvalifikationer om resterande platser. Värt att nämna i sammanhanget är att även själva testen är utformade olika för män och kvinnor. Kvinnors överkroppsstyrka mäts inte, men det gör männens.
Vidare spaltar Expressen upp en lista med hemskheter som rekryterna tvingades att utstå. Listan kommer ifrån en upprörd anhörigs email till brigadgeneral Stefan J Andersson.
1: Sova minimalt 3-4 timmar/dygn.
2: Inte hinna äta.
3: Springa på asfalt och kullersten hela dagarna i ”90- kängor”.
4: Med följden skadade fötter. Läkare har sagt att fettet i hälarna ”flutit ut”, jag har inte sett liknande! Öppna sår på alla fingrar (vapenrem bär inte Husarer). Öppna sår på lår och knän efter nötning. XXXXX sa ”trodde vi skulle få lära oss ta hand om oss, inte tvärt om”.
5: Kallar de som bryter (efter skador) att de är ”gjorda av papper”.
6: Tvingar soldater som glömt stänga en benficka springa omkring med en stor sten i fickan med skador som följd.
7: Sparka på benen/fötterna (riktiga sparkar) på de som inte står rätt i enskild ställning.
8: Ta fram pistol och tömma två magasin i huvudet på pappfigur från två meter när soldaterna rastar. Springa hela dagar i blöta kängor (inte i fält).
Jag tar mig här friheten att bedöma relevansen av punkterna utifrån mitt perspektiv som anställd soldat.
1: ”Sömnbristen” gäller dom första två veckorna av utbildningen och eftersom artikeln inte säger annat så antar jag att det är 3-4 timmars sömn per natt som avses och inte total sömntid under perioden. Det är fullt normala omständigheter för en soldat i fält.
2: Kriget väntar inte på att krigaren ska avsluta sin supé. Lär dig äta fort, lär dig ta vara på din tid. 20 minuter räcker till att laga mat, koka vatten, äta och byta strumpor.
3: Våra kängor heter Marschkänga 90 och Vinterkänga 90. Marschkängorna finns även med stålhätta istället för plast och kallas då Stålex. Enligt legenden ska Stålex även finnas i vintermodell. Vad annat har vår anhörige för uppfattning att rekryterna ska ”springa runt” i? Flippflopps?
4.1: Att ”fett i hälar ‘flutit ut’” avfärdas delvis i artikeln och själv ställer jag mig frågande till vad som menas. Jag har sett många trasiga fötter under min tid i försvaret, men aldrig något fett som flutit ut. Om det däremot är så att man tvingats springa runt på asfalt helt omotiverat (istället för löparspår till exempel under fyspass) så kan man ifrågasätta poängen med detta, då det innebär en omotiverad risk för utbildningshämmande skador.
4.2: Öppna sår på fingrar av att bära vapen är också helt oförståligt, då rekryterna rimligen fått sig handskar tilldelade. Skrubbsår på knäna klarade jag av att springa runt med redan när jag var 3.
4.3: Öppna sår på lår efter nötning tycker jag låter som vanlig, hederlig ”infanterield”, dvs skavsår från friktion mot byxor/kalsonger/könshår. Sånt är livet. Legenden talar om en jägare på en granatkastarpluton (på just K3) som fick en sådan infanterield mellan sina skinkor under en övning att dom var tvungna att peta isär dom med kniv för att han skulle kunna skita.
4.4: Vi får lära att ta hand om oss, för att undvika just det som beskrivs och för att klara av att ändå lösa sin uppgift om det går lite illa. Innan vi är fullärda gör vi misstag, innan vi är ”vana” är vi vekare. Det är därför rekryterna går utbildningen och då är det inte konstigt att vissa småblessyrer uppstår. Pressar man sig inte till den grad att man börjar gå sönder så lär man sig inte heller var den gränsen går. Flöjtar man runt i ett tempo som man klarar utan förberedelser eller åtgärder så får man heller aldrig tillfälle att lära sig rätt förberedelser och åtgärder. Erfarenheten behövs som en del av utbildningen.
5: Huruvida detta är en allvarlig anklagelse eller inte beror på vilka skador som avses. Avses infanterield, skavsår, blåsor eller liknande är rekryterna helt riktigt gjorda av papper om dom avbryter. Avses en stukad fot under marsch med packning bör instruktörerna inse att skadan riskerar att bli riktigt allvarlig.
6: OK, det där är bara dumt. Släng ner en näve jord istället som rekryten får gräva ur, så att hen fattar vad som händer om man har en öppen ficka. Alternativt plocka ur vad som finns i fickan och lämna tillbaks det vid ett senare tillfälle, för att illustrera samma sak. I alla fall vid upprepade förseelser. Dessutom ser det ut som skit, reglementet säger att fickan ska vara stängd.
7: Vad avses med riktiga sparkar? Menas sparkar avsedda som bestraffning? I sådana fall är det ett jävla skitbeteende. Avses ”sparkar” för att flytta rekrytens ben för att dom ska hamna rätt ser jag inget problem med det hela, förutsatt att ”sparkarna” är av sådan art att dom inte riskerar att skada nämnd rekryt.
8.1: Rekryterna får vila, officerarna får öva skytte. Win-win. Är rekryterna så skotträdda att dom inte klarar av att det smäller så har dom hamnat på helt fel arbetsplats.
8.2: Återigen det här med kängor. Se punkt 3. Förövrigt, hur fan blöter man ner kängorna på kasern? Torka dom över natten. Blir dom blöta under en dag på kasern har du vårdat dom synnerligen dåligt, alternativt så har du inte bytt strumpor och låtit fotsvetten fukta kängan inifrån. I vilket fall så är det rekryten själv som brustit. Detta gäller även i fält.
I artikeln nämns också att rekryterna tvingats lära sig att ta isär och sätta ihop sin automatkarbin 5, stackarna.
På det stora hela låter det som att GMU-omgången på K3 hösten 2013 har haft en stundom hård utbildning, men är det så konstigt när rekryterna sökt sig till just K3? Det är ju jägare och annan personal till underrättelsebataljon och luftburen bataljon vi talar om här! Högkvarteret har konstaterat att metoderna har stridit mot FM-värdegrund i och med sin ”snabba stegring” i syfte att ”sålla agnarna från vetet”. I mina öron låter det som att FM som ensam arbetsgivare förväntas anställa personal som inte klarar av att lösa den arbetsuppgift dom anställs för att lösa. Alla ska med!
Nej, alla ska inte med! Det här är en tung fysisk verksamhet, även för alla andra än jägarna på K3. Låt rekryterna få känna på livet som soldat på riktigt, så vi slipper folk som tar anställning för att sedan hoppa av efter ett år när dom inser att detta inte var lika coolt som på TV.
Däremot ser jag ingen poäng med onödiga tjuvnyp. Stenar i fickor och sparkar låter helt orimligt i dagens arbetsklimat på den här myndigheten och detta ska stävjas med kraft dom få gånger det händer. Själv har jag aldrig stött på något sådant, men jag har hört vissa liknande historier ifrån värnpliktstiden. En del befäl lever fortfarande kvar i den verkligheten och behöver snäppas upp en aning.
Vad har då detta med genus och jämställdhet att göra? Bortsett ifrån Ölanders fokus på kvinnor och bortsett ifrån den ojämställda rekryteringsprocessen så är svaret ”inget alls”. Däremot så kan jag i stora delar av ”chocksensationen” utläsa samma typ av överkänslighet och lättkränkthet. Gillar du inte att gå i kängor? Välj någon annan karriär då, varför inte proffs i Call of Duty?
I dagens samhälle finns det en mycket stor del människor som verkar tro att motgångar är detsamma som orättvisor och tuffa arbeten detsamma som kränkningar. Skriverier med tonlägen som denna gör mig vred. Föräldrar missförstår och blandar ihop att ”ge barnen alla möjligheter” och att ”jämna marken framför dom”. Detta i kombination med fullständig oförståelse över vad som krävs i det här yrket leder till att folk tror att dom ”skulle få lära oss ta hand om oss, inte tvärt om” och att befälen ballat ur när dom förväntar sig att du löser din uppgift även när du har ont. Smärta är inget som man kan undkomma här. Den är något som vi så vackert får lära oss att hantera, svälja och leva med. Vi har själva valt det här yrket för att det är stimulerande, roligt och viktigt. Välkommen till vår verklighet.
För att ge lite förståelse för vad som förväntas av (åtminstone delar av) soldaterna på K3 bifogar jag här en länk till Örnmarschen. Filmen gjordes förvisso nådens år 2008 då vi fortfarande hade värnplikt, men vad jag vet har inte kraven sänkts sedan dess. I armén i övrigt har jag då aldrig hört talas om en ”baskermarsch” som inte gjort så ont att samtliga helst av allt velat avbryta, även om dessa inte kommer i närheten av övningar som denna, möjligtvis med undantag för liknande påhitt hos Kustjägarna och Arméns Jägarbataljon i Arvidsjaur.
Vem vet, det här kanske kan bli en härlig diskussion om vad manlighet är samt vilken inställning som krävs och vilken jargong som ofta får fotfäste i krävande, manliga miljöer.
[EDIT]
Insåg just att jag missat att länka till artikeln. Det är nu åtgärdat och den återfinns högst upp i inlägget, som sig bör.
Lite förenklat kan vi säga att det finns två produktionssfärer, där den ena är vad vi brukar associera med produktion, nämligen produktionen av varor och tjänster som fördelas i samhället genom försäljning på marknaden. Den andra är produktionen av nästa generation, där nya människor blir till genom graviditet och omsorg. Dessa produktionssfärer kan inte existera utan varandra och förr i världen delades ansvaret för dessa sfärer mellan könen på grund av könens respektive biologiska begränsningar.
Automatiseringen inom ”människoproduktionen” dröjde lite längre, eftersom den processen är svårare att automatisera på ett vettigt sätt. När elektriciteten slog igenom uppfanns dock en rad verktyg som radikalt förändrade även den produktionen. Till exempel rinnande varmt och kallt vatten, el- och gasspisar, dammsugare, hushållsassistenter, tvättmaskiner och torktumlare, för att nämna några. Därtill kommer konsumtionsvaror ifrån produktionen, såsom engångsblöjor, hushållspapper och så vidare.
Kollen Om Genus 