Varför jämställdhetskampen avstannat

God dag.

Dick skriver i ett inlägg på Genusdebatten om hur den feministiska kampen blivit kapad av sexisterna i den radikalfeministiska rörelsen. Tanken är att jag ska ge ett förslag på svar till frågan ”hur”, som ställs i inlägget. Dick skriver mycket om sexköpslagen på ett sätt som jag aldrig läst förut och det var en väldigt intressant synvinkel som lyftes fram. Själv har jag inte bestämt mig för vad jag ska tycka om just den saken, varför jag lämnar den därhän i detta inlägg.

I vår evolutionära förhistoria utvecklade vi en drift som kom att tjäna oss väl, nämligen den instinktiva viljan att skydda barn och kvinnor. Om detta har jag skrivit mer ingående i andra hälften av mitt inlägg ”Varför jag inte längre kallar mig för feminist”. För att sammanfatta lyfter jag ut en mening, som är tillräckligt beskrivande: ”Dom grupper av våra förfäder som inte skyddade sina honor kunde slås ut på bara en generation, om en stor del av kvinnorna skulle förgås, eftersom dom hanar som kvarstod inte kunde ersätta honornas reproduktionskraft.” Låt oss här kalla denna för ”ur-normen”.

Fram tills för, i runda slängar, två hundra år sedan levde dom allra flesta människorna under förhållanden som vi idag skulle kalla för vedervärdiga. Det fanns få sätt att utvinna energi att använda för produktion av mat, husrum, värme och handelsvaror. Några av dessa var vindkraft och vattenkraft i diverse kvarnar samt djur som drog plogar och kärror. I övrigt stod människorna själva för en enorm del av den tillgängliga energin, i form av kroppsarbete. Ett samhälle med sådana förutsättningar har inte råd att förvänta sig ett lika stort energiuttag ifrån kvinnor som ifrån män utan att strida mot ur-normen, därför skapade man normer och regler som gjorde män ansvariga för förvärvsarbetet och kvinnor ansvariga för hemmaarbetet. Låt oss här kalla dessa för ”ekonomiska normer”, i brist på bättre fantasi.

När den industriella revolutionen med kraft hade förändrat dom ekonomiska förhållandena i samhället genom att i stor utsträckning ersätta kroppsarbete med maskiner, så föll grunden för dom ekonomiska normer som tidigare rått och fler och fler började önska förändringar. Som i alla större omvälvningar så var det lite skakigt med konservativa krafter som stretade emot, men förändringen var lika ofrånkomlig som den var önskvärd.

Nu kommer vi till min hypotes.

Dom gamla ekonomiska normerna verkade särskilt hämmande på kvinnor som inte fick möjlighet att försörja sig själva direkt genom förvärvsarbete, trots att möjligheten nu fanns. Detta är en orättvisa och argumenten mot detsamma blir därför argument mot orättvisor, vilket dom allra flesta kan skriva under på. Det var den verksamhet som första och åtminstone i viss mån andra vågens feminism bedrev, vilket gör att vi ser den som positiv.

Vad som sedan hände var att tredje (och i viss mån andra) vågen av feminism allt mer högljutt började prata om hur onödig och farlig mannen och maskulinitet är. Det har skrivits kilometervis med texter som berättar för män hur dom ska vara för att skydda kvinnor. Det som vi ser med sin makabra början i SCUM-manifestet är helt enkelt ett försök att instifta nya ekonomiska normer och regler som bättre stämmer överens med ur-normen, alltså instiftande av nya normer för att på ”bästa” sätt utnyttja den nya ekonomiska verkligheten för att skapa trygghet för kvinnor och barn. Med en nästan fullständig avsaknad av en organiserad motpol till kvinnorörelsen (det vill säga, som driver jämställdhetsfrågor ur ett manligt perspektiv) så har detta kunnat eskalera utan att det har blivit synat i sömmarna.

Alltså är min hypotes att allt den feministiska rörelsen de facto har gjort är att den har raserat normer som inte längre är relevanta medel för att upprätthålla ur-normen och försöker nu driva igenom införandet av nya normer för att ta dom gamla normernas plats. Dom gamla normerna ifrågasattes först när dom inte längre gynnade kvinnor, vilket är vitalt att inse när man pratar om normer och jämställdhet. Den feministiska ideologin inte klarar av att ifrågasätta, eller ens föreställa sig, existerande normer som gynnar kvinnor och anser därför att eftersom dom gamla normerna är orättvisa i dagens ekonomi så har dom alltid varit orättvisa. Därför har man även missat ur-normens existens och det man inte känner till kan man inte motverka.

Nu är väl förvisso inte min hypotes särskilt banbrytande, men jag valde ändå att sammanställa mina funderingar kring det hela här i hopp om lite feedback. Dessutom, som Dick skriver, så skadar det inte med lite hälsosam upprepning lite då och då.

Vad gäller radikalfeminismens mans- och maskulinitetshat så är det också en fullt logisk slutsats att dra, om man har en felaktig verklighetsuppfattning att grunda sin uppfattning på. Tror man att det finns ett patriarkat, men inte att kvinnor vare sig är masochister, idioter eller handlingsförlamade återstår bara alternativen att män antingen är lallande idioter eller rent ut psykopater. Se det lite slarviga diagrammet i det här inlägget.