Samtycke, handlingskraft och myndighet

God morgon!

Idag tänkte jag prata lite om samtycke och tar avstamp i ett inlägg på Genusdebatten, där deras nyaste skribent Amazon skriver om en kvinna hon träffat. Jag kommer att återkomma till hennes inlägg, men vill först orera om något annat.

När jag fyllde 15 ansågs jag av både samhälle, polis- och rättsväsende mogen nog att ta egna självständiga beslut. Jag blev straffmyndig och med det även byxmyndig. Det var nu jag som hade ansvaret för min kropp och vad den ställde till med för andra. Jag fick rättigheter som jag tidigare saknat, i utbyte mot skyldigheten att jag inte missbrukade mina rättigheter och tog ansvar för mina handlingar, även dom jag i efterhand ångrat eller gjort mot bättre vetande. Ställde jag till det för andra, eller för mig själv, så var jag gammal nog att själv ta på mig ansvaret för det. Det är det som det innebär att vara en myndig, självständig varelse.

För ett hundra år sedan ansågs inte kvinnor vara riktigt myndiga, i alla fall inte på samma sätt eller i samma utsträckning som som män. Detta var en naturlig följd av att samhället ville skydda kvinnor ifrån, i rådande ekonomi, orimliga skyldigheter. Idag är det lätt att moralisera över detta ”kvinnoförtryck”, eftersom vi har svårt att förstå vad förvärvsarbete innebar för den arbetande innan och under inledningen av den industriella revolutionen. Vad man redan på den tiden förstod var att med rättigheter följer skyldigheter. Om man skulle gett kvinnor samma rättigheter som män så skulle man även vara tvungen att ge dom samma skyldigheter, såsom förvärvsarbete och våldsabsorbering. Man ville inte tvinga kvinnor att bära kolsäckar i hamnen eller storma kulsprutenästen, därför fick dom inte heller dom rättigheter och friheter som krävdes för att fullgöra dessa plikter.

Vad som hände för ungefär ett hundra år sedan var att kvinnor började kräva samma rättigheter som män. Detta startade en viss debatt, men man kom snart fram till att det inte längre fanns så stor anledning att omyndigförklara kvinnor. Man ville förvisso inte ålägga kvinnor alla skyldigheter som män hade, men man kunde acceptera att kvinnor slapp en del utav dom plikter män hade. För att göra en lång historia kortare så valde man snart att ge kvinnor myndighet och med den rösträtt 1921, vilket år 1922 även gav män samma rättighet. Första vågens feminister hade kämpat för att bli ansedda som vuxna, myndiga människor som kunde ta ansvar för sina rättigheter och vunnit  kampen.

Kamp och kamp förresten, män hade kämpat, fängslats, blött och dött för sina rättigheter sedan franska revolutionen. När dom äntligen närmade sig sitt mål sa kvinnor ”vi vill också med!” och vipps så fick dom som dom ville på några ynka årtionden, men det är ett annat ämne än det jag ville prata om.

Med detta sagt kan det vara värt att poängtera att jag tycker att kvinnor är lika kapabla som män att själva agera med insikt, förståelse och kunskap om handlingarnas konsekvenser och därmed att ta ansvar för sina egna handlingar, varför dom självklart skall anses myndiga!

Nu åter till Amazons gripande inlägg på Genusdebatten.

Jag har bara texten att utgå ifrån, därför utgår jag ifrån den utan att lägga till egna hypoteser om vad mer som försiggått än vad texten beskriver.

I texten beskrivs hur en straffmyndig ung kvinna valt att ha sex med två straffmyndiga unga män, trots att hon egentligen inte ville. Det lyfts fram att detta gjorde att hon mådde dåligt efteråt, men att det inte rimligen kunde anses som våldtäkt. Samtycket framgår tydligt i texten, enligt min mening, men eftersom det är just här som en stor del av kontroversen uppstår ska jag förklara vad jag menar och hur jag kommit fram till detta.

En mycket stor del av vår kommunikation sker med kroppsspråk. I sexuella sammanhang är nästan all kommunikation kroppslig, vilket jag menar dels är för att sex är en kroppslig handling men också till stor del för att sex är en djurisk drift som avsevärt tappar mening om den istället skall sökas språkligt. Att säga ”hej, jag vill ligga med dig, vill du ligga med mig?” är inte samma sak som att med kroppsspråk visa ”hej, jag vill ligga med dig, vill du ligga med mig?”, även om frågan är densamma. Den frågan besvaras oftast med något av följande tre (generella) svar: ”Nej, det vill jag inte”, ”Det vet jag inte, övertyga mig om att du är värd min tid” eller ”Jo för fan!”.

I texten beskrivs hur kvinnorna och männen på festen dricker måttligt och dansar. I dansen frågar två män, den ena efter den andra, ifall inte kvinnan är intresserad av sex genom att göra sexuella närmanden. När man går upp på ett sådant dansgolv har man skrivit under på regeln att det är kroppsspråk som gäller och att sexuella inviter är något som kommer att kommuniceras. Något som i nästan vilket annat sammanhang som helst skulle anses som sexuella trakasserier är då acceptabla kommunikationsverktyg, förutsatt att handlingarnas ”styrka” är rimlig samt att om förfrågan avslås så upphör kommunikationen. (En hand läggs på en höft, handen flyttas undan, handen håller sig sedan borta) Rättigheter följda av skyldigheter.

Just här är texten aningen svårtydd. ”Sara är inte särskilt utmanande klädd, jeans och linne, men hon dansar och har kul och skämtar med en kille som visar uppenbart intresse för henne. Han småtafsar på henne men hon viftar bort det. Sedan kommer en kille till och visar också sitt intresse. Hon reagerar inte nämnvärt på det. No big deal liksom.” Detta skulle kunna kunna vara ett försök av Sara att kommunicera ett nej, men det framgår tydligt av texten att männen uppfattar svaret ”inte än, försök lite till”.

Det här är ett jävla minfält, därför förordar jag att inte acceptera en invit att ”försöka lite till”.

Männen tycker dock att hon är värd risken att stigmatiseras som våldtäktsmän på grund av en felkommunikation och väljer att ge en tydligare invit. Den ena tar henne i handen och börjar gå mot sovrummet. Inviten går hem, hon följer med. Det här är ett tydligt samtycke, inte till just själva sexakten, men till att uppvaktandet förflyttas till sovrummet. Där fortsätter uppvaktandet och även samtycket, då hon aktivt medverkar till samlag med dom båda männen. På grund av yttre omständigheter avbryts senare sexakten.

Nu har vi avklarat en av kontroverserna i historien, den om det kommunicerade samtycket. Dom har tydligt frågat efter ett samtycke och fått det. Det finns liksom inte mer för männen att agera efter såvida dom inte har telepatiska egenskaper, men där den ena kontroversen slutar tar den nästa vid.

Sara ville nämligen inte ha sex med någon av männen, men kände något socialt tryck att inte avbryta. Exakt varifrån det trycket kommer kan jag bara spekulera i, men det är tydligt att det börjar med att hon vill ta ansvar för dom signaler hon gett initialt genom att inte avbryta mitt i, vilket hon tror att männen skulle uppfatta som ett oetiskt beteende. Som antyds senare i texten leder det till ett större etiskt dilemma, eftersom hon lurat männen att ha sex med henne trots att hon inte ville. Det är väldigt få män som vill ha sex med någon som inte vill, vi är en stor majoritet som skulle få kraftiga skuldkänslor av att ha hamnat i den situationen Sara satte dessa två män. Det rätta valet av handlande hade varit att säga stopp, att göra halt, både för hennes egen skull och för männens skull. Oerfarenhet och obeslutsamhet ledde henne fel.

Från texten:

”Under tiden mellan förhören pratade vi om det som hade hänt. Sara var vilsen, skuldmedveten och obehaglig till mods. Jag sa till henne att jag inte tyckte att det här var ett ok beteende av killarna. Men jag ställde ändå frågan till henne: -Vad hade hänt om du hade satt dig upp och sagt nej! Jag vill inte det här. Hade de blivit våldsamma då? Hon svarade då: – Nej! Då hade de förmodligen slutat. Jag sa då: -Men varför sa du inte ifrån? Sara svarade: -För att jag inte ville att de skulle tycka att jag var en djävla subba som drog mig ur.

Jag har funderat en del på hennes svar. Hade de verkligen tyckt att hon var en subba om hon sagt ett tydligt nej? Jag tror inte det, ärligt talat. Möjligtvis hade de känt sig besvikna, kanske aningen skamsna. Kanske hade de försökt med lite tjat eller övertalning men det är inget man någonsin kan veta med säkerhet.”

Då var den andra kontroversen avklarad, den att trycket hon upplevde kom ifrån männens ovilja att acceptera ett nej.

Den tredje kontroversen är Amazons initiala reaktion att männen agerat fel både moraliskt och juridiskt, varför det hela polisanmäls. Det är här det hela får riktig politisk sprängkraft. Sara har, ifrån det att mannen tog henne i handen tills dess att sexakten avbröts, givit sitt samtycke genom att agera i linje med dom båda männens inviter, men detta förnekas instinktivt (helt eller delvis) av både Amazon i det läget, men även av diverse kommentatorer i diskussionen efter inlägget.

Axel Edgren:
”‘Sara hade mot sin egen vilja sex med två främmande killar men det var inte våldtäkt!’

Du är cancer.”

Kim:
”En tjej går på fest, blir tafsad på av en kille. Ett par killar drar med henne in i ett rum och har sex med henne utan att bry sig om ifall hon vill eller inte och slutsatsen av det hela är att det inte behövs någon samtyckeslag utan att tjejer istället ska lära sig att vara mer rädda om sig själva och inte se sig som offer när det blir utsatta för övergrepp?”

jenny:

”Ok jag tänker inte ta upp om det var våldtäkt eller ej. Eller om samtyckeslagens vara eller inte vara.

(…)

Såg de till att hon njöt av det? Eller har de lärt sig från porrfilmer att det är så man har sex med en tjej? Och att tjejer, alla tjejer gillar att ha sex på det viset? Eller varför valde de att ha sex med henne på det viset? Hon visade inte att hon ville ha sex på det viset, varför tog de för givet att hon ville ha sex på det viset?

(…)”

”Jag tycker alla tre i berättelsen har lika stor skuld. Alla tre har varit totalt undfallande. Tjejen mot sig själv, killarna både mot sig själva och tjejen.”

Jenny erkänner förvisso till sist att även Sara har visst ansvar, det var härligt att höra.

Jag menar att dom bitarna jag fetmarkerat i citaten är själva kärnan i problemet. Sara blir fullständigt objektifierad, alla hennes handlingar avskrivs som ickehandlingar. Hon har inte gjort någonting, hon har varit lika passiv som en uppblåsbar docka och har i likhet med en sådan inget ansvar för vad som händer henne eller den emotionella reaktion händelserna skapar i henne. Detta är inte sant, hon gjorde aktiva val och genomförde aktiva handlingar, för vilka hon enligt kritikerna inte skall hållas ansvarig. Vi har alltså hamnat i en debatt där dom som anser sig kämpa för kvinnors rätt förnekar kvinnans kapacitet till eget, självständigt agerande.

Hur kunde det bli så fel? Jag hävdar att det beror på vår instinktiva vilja att beskydda kvinnor. Prioritet ett blir då att förklara på vilket sätt kvinnan är offer och därmed i behov av beskydd, vilket förutsätter att hon inte var delaktig i varken beslut eller handling. Eftersom det (helt riktigt) är stigmatiserat att hävda att kvinnor inte är så funtade att dom kan ta egna beslut väljer man istället att helt bortse ifrån att några beslut togs. Dessa censureras bort, medvetet eller ännu troligare omedvetet. Vad många missar är att detta också betyder att hon är oförmögen att ta egna beslut, även om oförmågan göms bakom ett skynke av handlingsförlamning.

TL;DR:

När hon fyllde 15 ansågs hon av samhället (och framförallt av Feminister) inte vara mogen nog att ta egna självständiga beslut. Det är nu andra som har ansvaret för hennes kropp och vad den gör. Ställer hon till det för andra, eller för sig själv, så är det någon annan som ska ta på sig ansvaret för det. Det innebär att hon är en omyndig, styrd och ofri varelse. Som konsekvens borde hon även berövas rättigheterna till frihet, eftersom hon enligt kritikerna inte är kapabel att hantera dessa.

Tack Feminismen!